All over again.
Och så börjar det igen, känslan om att man bara vill komma härifrån. Och allt på grund av en enda jävla person. Helt otroligt att en människa kan skapa så stort kaos i en familjs liv. Allt var kanske lungt ett tag, men nu satte rullningen igång igen, och denna gången orkar jag inte. Jag orkar inte ens med fem minuter av det här.
Vet inte vad jag ska göra under dagen nu ens. Mamma fyller egentligen år idag, men det går ju inte ens att säga grattis till henne och ge henne en kram nu när hon är som hon är. Lika bra att jag håller mig så långt bort från min familj som möjligt, så slipper dom få så mycket problem hela tiden.
Så, någon som vill umgås? Glöm inte tänka på att jag inte kan betala för att åka någonstans...
Om jag inte hade haft möte på tisdag med soc så hade jag dragit så fort jag bara kunnat. Dock så hade det ju inte gått pga pengar. men hade väl fått campa i en park eller något några dagar. Det är iallafall bättre än att vara hemma.
Vet inte vad jag ska göra under dagen nu ens. Mamma fyller egentligen år idag, men det går ju inte ens att säga grattis till henne och ge henne en kram nu när hon är som hon är. Lika bra att jag håller mig så långt bort från min familj som möjligt, så slipper dom få så mycket problem hela tiden.
Så, någon som vill umgås? Glöm inte tänka på att jag inte kan betala för att åka någonstans...
Dagens depression.
Jag bloggar inte numera, inte ens i min lilla svarta privata dagbok. Men tänkte att det kanske är dags att göra det igen. Ett försök till det iallafall. Så inga löften som sagt, men försöka duger väl.
Jag har märkt mer och mer hur jag går neråt som människa. Jag mår dåligt, min personlighet har blivit sämre, och allt bara går åt helvete. Jag hatar den här sommaren som vart, jag gör verkligen det. Kanske beror det på att jag hade för höga förväntningar om den redan från början, jag vet inte. Men oavsett vad så anses nog händelserna som hänt mig under sommaren som ganska energi-krävande, om inte glädje dödande. Allt från kärleks-, jobb- och ekonomiproblem. Hot om polisanmälningar som flyger hit och dit var och varannan dag. En människa kan inte ta hur mycket som helst, inte på samma gång. Och gudarna ska veta att jag är så mänsklig det bara går att vara, tyvärr.
Jag vet inte ens vad jag ska säga. Jag kan inte gå runt och låtsas att jag mår bra när jag inte gör det, jag är inte en sådan människa som håller inne mitt humör. Jag har aldrig vart det, och kommer aldrig att vara. Jag orkar inte göra alla till lags bara för att dom ska må bra. Folk jag litat på, som jag trodde ställde upp för mig, brydde sig om mig, har svikit mig, utnyttjat mig och sårat mig. Jag vet inte vad som hänt riktigt, hur det kunde bli såhär över huvud taget. Hur kunde hela sommaren gå så fel?
Det känns inte som livet kan bli värre nu. Känns som ingenting kan gå rätt igen. Och jag orkar inte, jag har ingen energi kvar att försöka fixa någonting heller. Jag har lessnat, på allt. Visst, jag mådde väl inte direkt bra innan heller. Men bättre än nu iallafall. Ni vet hur man ibland tror att det inte kan bli värre, och så blir de det ändå? Då känns det verkligen som man är på botten.
Hur ska man ens orka bry sig om andra, visa att man älskar dom och bryr sig om dom, när man knappt tycker om någonting med livet längre. När det lilla man har inte längre verkar spela roll i ens så stora meningslösa jävla liv. Jag fattar inte, jag fattar verkligen inte alls. Jag är bara människa, vad fan är det alla kräver av mig!?
Det värsta med allt detta är nog att jag vill tröstäta, hela jävla tiden. Har lyckats "fusk" äta med frukt hittills, men det är väl även en fråga om hur länge det kommer funka. Aja, får väl gå upp till 80kg igen, sitta där på min stora feta röv och spela wow resten av mitt jävla liv. Jag är ju inte direkt värd ett bättre liv än det ändå.
