Pixeldust

Känns nästan som att jag inte har någon riktig vän, inte alls faktiskt. Dom som bor här i Uddevalla festar jag endast med, och ingen känner jag på riktigt, och inte dom mig heller. Konstigt att det blivit så ändå.
Vet inte varför, men har börjat känna mig gosig idag, nästan lite för mycket. Det känns som jag bara vill träffa nya människor, må bra och ha det allmänt trevligt. Inte behöva anstränga sig för att göra alla till lags hela tiden. Ja, jag vet inte hur jag ska förklara mina känslor, så kanske lika bra att jag ger upp det här försöket till ett bra inlägg. Haha, jaja hejdå.

Jag känner mig ensam. Allt jag gör är samma saker om och om igen, en del saker varje dag, och andra på speciella dagar. Numera har jag inget liv, känns det iallafall som. Jag läser, pluggar, tittar på serier, övar på att sjunga, sover osv. Hur kul liv låter det som? Var ju i Göteborg i tisdags, och övernattade hos en vän. Det var ju helt klart någonting jag inte brukar göra, på något sätt, men ändå. Det var liksom 1-2 dagar, och idag är en ny dag med samma gamla vanor. Känns tom som denna dagen är värre än dagarna vanligtvis brukar vara. Kanske har med mitt besök i Göteborg att göra, jag vet inte. Men allt känns så tråkigt och helt hopplöst idag. Det känns ungefär som att det alltid kommer vara såhär, dag ut och dag in. Och ärligt talat, vem vill ha detta som en vardag? Ska försöka få tag på en ny vän här i Uddevalla, och se om vi kan ses imorgon, men just nu ser det inte så ljust ut. Men vi får se, ska väl inte ge upp helt än antar jag.

Förövrigt efter separationen med Joakim så mår jag bra, (förutom att vanorna ändrats då). Jag har knappt känt av det för att vara ärlig, och allra minst vart ledsen. Jag saknar honom inte på det sättet jag trodde jag skulle. Känslorna är där, såklart. Antagligen är det enda anledningen till att jag fortfarande blir svartsjuk. Dock finns det ju saker som han gör nu efter vårt förhållande som enligt mig bara bevisar att alla mina påståenden under vårt förhållande (som han nekade) är sanna. Vet inte ens vad jag ska tänka om den killen mer alltså, han var inte mer annorlunda än dom andra (vilket jag först trodde), det är nog det enda jag kan trycka fram ur hjärnan just nu.

Hur som helst. Får se hur det blir med morgondagen, det är ju trots allt fredag insåg jag nu, så lär ju inte hamna hemma iallafall! Hejdå!

Japp, i lördags var det ju alla hjärtans dag, som jag antar att dom flesta visste. För min del så spelade dagens namn inte så stor roll, då jag ändå inte har någon att dela min kärlek med. Men inga sura miner för det, ickeicke. Dagen gick väl ganska fort, vaknade tom tidigt för en gång skull, klockan tio. Så morgonen spenderade jag med att dinga lvl 70 på wow, intressant, eller hur? Haha, hur som helst känns det skönt att dinga till ett nytt tiotal, och nu återstår bara 10 lvls till, och sedan är jag maxlvln! Hejja mig! Nog om wow, då jag inte tror det fångar ert intresse. Efter att ha spelat klart och lekt runt lite på internet så var det ju dags att göra sig fin, för just denna dagen, så var det ju inte bara Alla hjärtans dag, utan det var även Björns födelsedag! Grattis till honom! Jag började i god tid att göra mig iordning, då jag ville slippa stress. Men eftersom duschen tog 40 min, istället för 20 minuter som var meningen, så blev det ju stress likförbannat! Men när jag väl är klar, gått ut för att vänta på bussen, så då jävlar slår en försenad fredag den 13e otur in i efterskott. Jag står där ca 8 minuter innan bussen ska komma, men när klockan börjar närma sig 42, då den egentligen skulle vara där, hade ingen buss setts till ännu. Kul. Där stog man i festkläder, som itne direkt var tillräckligt varma för det snöbelagda Uddevalla. Tiden gick och jag försökte tänka positivt, "Bussen kommer snart, den är bara lite sen...". Eftersom bussen bara gick en gång i timman, så var jag envis nog och stog kvar, och tänkte ut en plan B om den inte skulle komma, och hur länge jag skulle stå och vänta innan jag släppte plan A. Men sedan, till min underbara glädje kom bussen, bara sådär 20 minuter försent, på en sträcka som egentligen ska ta 10 minuer. Men jag tyckte mest synd om busschaffören sedan, och tänkte även positivt på vägen ner till stan. Liknande "Jag kommer hinna in och köpa dricka, han kör så fort han kan", ungefär. Så kom man ju ner till stan tillslut och mer eller mindre sprang in på Willys för att hinna. Ja, allt som allt så löste det sig ju, och jag kom fram i tid.

Festen var grym, enligt mig. Vissa saker hade jag ju färna klarat mig utan, såklart. Men jag klagar inte nu efteråt, inte så mycket iallafall. För att summera så var början och slutet bäst, medans mitten gärna hade fått förbli tom på händelser. Men man kan ju inte alltid få som man vill. Det var lite sådär halvt insamt i början när man steg in genom rummet dock, då man insåg att den enda tjejen som var där förutom en själv, var hon som bodde där tillsammans med Björn. Dock kom ju även Linn senare, men det var ett bra tag senare. Haha, men oron försvann såklart fort över att vara en av två tjejer, då man fick i sig lite alkohol! Trevliga människor, massa gamla kända ansikten, men även ett par nya!

Nu orkar jag dock faktiskt itne skriva så mycket mer, känner mig ganska trött. Somnade vid 6 imorse, och vaknade halv fyra nu på dagen. Inte direkt någonting jag hade räknat med, men nu blev det som det blev. Ska försöka lägga mig tidigare ikväll, men jag tvekar starkt på att det kommer gå alltså. Jaja, hejdå.

God morgon, idag är en ovanlig dag, iallafall för mig. För första gången på otroligt länge så vaknade jag 10:10 på morgonen, utan väckarklocka. Solen lyser starkt utanför mitt fönster, och jag inser hur mycket jag saknat just de här tiderna på dygnet under våren. Då man sitter inne och bara njuter av att vara inne i värmen, medans det är iskallt ute, trots solen. Dock är jag trött, väldigt trött. Mellan klockan 3-4 igår la mitt internet av, först pga Uddevallahem, och sedan pga ComHem. Jag var uppe till 4 inatt, och inte ens då hade det börjat funka. Så hela dagen igår, ja hela dagen, spenderade jag åt att läsa. Är väl inte sådär jätte snabb på att läsa, så under alla de timmarna igår utan internet lyckades jag åstakomma hela 300 sidor i min bok. Inte dåligt för att vara en dag ändå, då jag tom snart är klar med den tack vare det. Blir kanske rekord på att läsa ut en bok i denna storleken på två dagar, om jag orkar läsa idag? Nej usch, tanken är inte lockande nu, inte alls. Min kropp är sjukt deg nu, bara pga en anledning, för att jag lade mig och sov igår, och sedan gick upp igen innan jag började med den riktiga nattens sömn. Jag vet inte varför, men somnar jag på eftermiddagen/kvällen och sedan går upp efteråt, så känner jag mig alltid på samma sätt. Tyvärr går det inte att förklara, men så seg som jag känner mig efter jag gått upp efter min vila är fan helt sjuk, som om jag faktiskt vore sjuk, och borde ligga på sjukhus. Vet inte om min blogg är sammanhängande alls, så ni normala människor kan förstå det, men man kan ju alltid hoppas.  Nu orkar jag inte skriva mer, dock vet jag inte vad jag ska göra. Antagligen läsa, spela Sims eller WoW, för usch, i detta vädret fick jag stor lust att göra de två sistnämnda väldigt mycket, för ovanlighetens skull. Läsa vill jag ju bara för att det senaste jag läste var sjukt spännande, för att jag vill veta hur det slutar! Herregud, Stephenie Meyer är helt klart den bästa författaren hittills som nått min uppmärksamhet. Jaja, hejdå.

Dom flesta som känner mig, har nog precis som mig, tänkt att jag inte har en pappa. Det är som att få ett helt nytt liv, överväldigande. Jag vet inte ens vad jag ska säga, fortfarande. Vi har pratat på msn 2-4 gånger nu. Har fått reda på lite mer om min familj, mina syskon osv. Det känns så sjukt konstigt. Allt detta har verkligen fått mig att sakna honom ännu mer. En saknad som är ny för mig. Jag är inte van vid att ha en pappa som bryr sig, som är precis som en mamma, alltså orolig. Jag är inte van att ha en pappa och att ens skriva ordet. Bara frasen "Hej pappa!" får mig att reagera, varenda gång. Jag är inte van att ha en pappa att sakna, och att älska.
Jag vet att jag skrivit mycket om min pappa det senaste, och det kanske inte är så kul för er att läsa, då jag förmodligen skriver rätt mycket samma saker hela tiden. Men jag kan inte låta bli, kommer förmodligen skriva en hel del inlägg om honom och hans familj framöver.
Dock känner jag att detta verkligen var rätt tidpunkt i mitt liv. Jag har mått så dåligt de senaste månaderna, att jag verkligen varken visste ut eller in. Tankar som inte borde finnas där har förföljt mig alldeles för länge nu. Jag är evigt tacksam för att min pappa tagit upp kontakten. Om han  inte hade kommit nu, kanske det hade blivit försent.
Min pappa har räddat mitt liv, och jag älskar honom.

Förresten, Elin önskan gick i uppfyllelse.
"Hoppas iallafall att dina dåliga dagar snart
kompenseras med ett dussin gånger bättre."
Tack gumman, jag älskar dig!

När jag kom hem igår natt, efter att ha vart hos Pernilla, så låg det en lapp på skrivbordet, med ett telefonnummer och en hotmail adress. Jag addade hotmail adressen på min msn, men aldrig, aldrig någonsin hade jag ens kunnat gissa att det skulle ändra mitt liv så drastiskt. Ca 2 timmar efter att jag addat hotmailadressen loggade han in. Jag märkte det inte själv, då jag hade statusen 'upptagen'. Det var inte förräns han skrev första ordet till mig på msn som jag märkte att han var där. Jag frågade det jag behövde fråga för att vara säker, och efteråt visste jag, detta var min pappa. Känslan var obeskrivlig. Jag trodde aldrig jag skulle höra något från honom igen, aldrig ha någon kontakt med honom över huvud taget. Jag är chockad. Jag har fått en pappa. Innan har jag alltid sagt att jag inte har en pappa, för jag har ju egentligen ingen i mitt liv, eller hur? Men nu väller alla känslorna över mig, som den största orkanen på flera år. Känslor som jag aldrig haft förr finns nu, och jag tycker allt känns förvirrande. Vi pratade inte länge, för klockan var 4 på natten hos mig och fem på morgonen hos honom, i Grekland. Men ända sedan den konversationen med honom, så har jag inte kunnat släppa honom ur tankarna. Han kommer förmodligen finnas med i mina tankar väldigt mycket resten av mitt liv nu, för innan tänkte jag mindre på honom än på allt annat, nästan. Jag vet inte ens vad jag ska skriva. Jag har en pappa, fattar ni, JAG HAR EN HELT EGEN PAPPA! Bara att uttala ordet högt får mig att känna som jag pratar ett okänt språk. På jobbet idag gick jag runt som i trans, kunde inte släppa alla tankar. Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte. Jag får inte ens ihop ord till bloggen just nu. Dom som känner mig är nog lika chockade jag, eller okej kanske inte, men förvånade iallafall. Jag är dock rädd för vad baktanken är, varför han valt att ta kontakt just nu. Oavsett så älskar jag honom, det har jag alltid gjort, även om mamma aldrig sagt ett bra ord om honom. Men han är min pappa, och jag har bara en. Jag vet inte vad mer jag ska skriva, tyvärr. Men jag kan fortfarande inte förstå det, jag har en pappa.

Ingenting kan förklara den känslan jag hade inatt, ingenting alls. Det var oslagbart, hemskt men samtidigt underbart. Att två saker äntligen faller på plats, efter år resektive månader av att ha mått psykiskt dåligt. Att känna ett hål fyllas som var tomt i så många år är bara, obeskrivligt. Vill jag fylla detta hål eller inte? Vill jag att mitt liv ska ändras så drastiskt pga lite bokstäver på datorn. Jag vet inte hur jag mår längre. Det känns som jag är hög på depression.

Nu ska jag dock samla mig, för ikväll, blir det arbete 15:00-21:15.

Jag vet snart inte hur jag mår. Ska jag behöva hålla mig sysselsatt konstant för att inte behöva sitta och tänka på all skit?

När jag kom hem inatt så låg en lapp på mitt skrivbord, där det stog ett telefon nummer på nitton siffor, och en hotmail adress. Och med tanke på hotmail namnet, så antar jag det är nummret och hotmailen till min pappa. Min pappa... Har inte kunnat fråga mamma än, men får göra det imorgon. Jag vet inte ens vad jag ska tänka, jag hade behövt en speciell människa vid min sida just nu. Men när man behöver dom som mest, så finns dom inte där.

Efter att jag kom hem så tog det kanske 20 minuter innan tankarna satte igång, och det började regna tårar. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar, och även om man säger sådant ofta, så menar jag det denna gången.

Vissa hemsidor är mer lockande än andra nuförtiden.

Hur som helst, tack för en underbar kväll, jag är så glad att jag har någon som kan få mig att glömma iallafall någon timma. <3 Jag älskar er!

Hej!

Under helgen har jag vart med Joakim, underbart, och även jobbigt. Vi har länge gått igenom en tuff period nu, och idag så gjorde vi en överrenskommelse. Inte någon som jag tänker skriva här, men ändå. Jag får se hur det går, men jag hoppas det går bra. Kan väl säga så att det redan känns som tusen 1kg tyngder lättats från mina axlar.
Helt sjukt hur ansvar kan få en att må så dåligt ibland.

Men hur som helst, idag saknar jag honom mer än någonsin,
och jag önskar att han var här just nu. <3
Jag älskar dig Joakim klinglöf <3

Btw, nu får ni banne mig skärpa er, blogga mer! Jag har ju inget att läsa under dagarna!