Pixeldust

Dom flesta som känner mig, har nog precis som mig, tänkt att jag inte har en pappa. Det är som att få ett helt nytt liv, överväldigande. Jag vet inte ens vad jag ska säga, fortfarande. Vi har pratat på msn 2-4 gånger nu. Har fått reda på lite mer om min familj, mina syskon osv. Det känns så sjukt konstigt. Allt detta har verkligen fått mig att sakna honom ännu mer. En saknad som är ny för mig. Jag är inte van vid att ha en pappa som bryr sig, som är precis som en mamma, alltså orolig. Jag är inte van att ha en pappa och att ens skriva ordet. Bara frasen "Hej pappa!" får mig att reagera, varenda gång. Jag är inte van att ha en pappa att sakna, och att älska.
Jag vet att jag skrivit mycket om min pappa det senaste, och det kanske inte är så kul för er att läsa, då jag förmodligen skriver rätt mycket samma saker hela tiden. Men jag kan inte låta bli, kommer förmodligen skriva en hel del inlägg om honom och hans familj framöver.
Dock känner jag att detta verkligen var rätt tidpunkt i mitt liv. Jag har mått så dåligt de senaste månaderna, att jag verkligen varken visste ut eller in. Tankar som inte borde finnas där har förföljt mig alldeles för länge nu. Jag är evigt tacksam för att min pappa tagit upp kontakten. Om han  inte hade kommit nu, kanske det hade blivit försent.
Min pappa har räddat mitt liv, och jag älskar honom.

Förresten, Elin önskan gick i uppfyllelse.
"Hoppas iallafall att dina dåliga dagar snart
kompenseras med ett dussin gånger bättre."
Tack gumman, jag älskar dig!