Pixeldust

Allt känns så sorgligt. Både min vän Billy och Elin ska flytta, långt från Uddevalla, inom loppet på ca 1 månad. Jag vet inte vad jag ska säga, känna eller tycka. Jag vill inte att någon av dom ska försvinna, framförallt inte Elin. Jag vet ju att vi inte ses så ofta, men att veta att ens nära och kära endå finns där är en stor känsla, en känsla som jag inte vill ska försvinna. Jag menar, räckte det inte med att Pernilla flyttade, och att man förlorade Jenny som kompis? När man får reda på att en av ens närmsta vänner ska flytta långt ifrån en så ångrar man direkt att man inte träffat dom mer. Jag saknar Elin, minns inte ens när jag träffade henne sist. Och just nu, just i detta ögonblicket så vill jag bara gråta. Med Nightwish - Beauty and the Beast i hörlurarna så svämmar ju bara alla minnen över. Jävla klump i halsen. Jag lovar, jag kommer gråta innan detta inlägget är slut. Jag vet inte vad jag ska säga. Känns så hemskt, och speciellt att det kommer hända just nu, just nu när jag verkligen inte ens har råd att köpa EN lösgodis. Det är stört, kunde det inte hänt en månad innan? Eller ja, lite mer timat iallafall. Jag kommer förmodligen inte kunna vara med på Billys hejdå fest eller vad man nu ska kalla det, eftersom det inte är i Uddevalla, och det suger tillräckligt utan att också veta att man kanske inte hinner säga hejdå till sin enda barndomsvän Elin, som jag älskar mer än nästan alla vänner jag har. Eller vadå nästan, det finns ingen vän jag älskar så mycket som henne. Det finns ingen som jag kan vara mig själv med så mycket som henne. Det finns ingen annan Elin, det finns ingen som kan få mig att känna mig så som hon gör. Jag menar, tänk om hon kommer hem till detta skitstället jätte sällan. Såklart vill ju jag åka dit upp med, men tanken på att inte kunna sova över hos henne mer, äta korv med bröd till frukost, dampa på bussen och allt sånt, det är bara en så fel tanke. Jag vill inte att Elin ska försvinna ut ur mitt liv, jag älskar henne. Jag antar att det är nu man märker att man är "vuxen", nu när alla tar tag i sina liv och gör det dom vill göra. Egentligen borde man ju önska att ELin aldrig träffade Patric, så han inte hade tagit henne hela vägen till Västerås. Men jag vet att hon älskar honom, och han henne. Och hennes lycka betyder trots allt allt. Nu tror jag att jag skrivit av mig tillräckligt för att kunna sluta tänka på allt detta, för tillfället. Och förresten, jag grät.