Pixeldust

Just nu är Joakim med sin kompis, som ska sova över hos honom. Och jag, jag känner mig bara så fruktansvärt tom. Jag känner mig hur ledsen som helst när inte han är här. Jag har inte lust med någonting, och det finns inte en enda person på hela msn som jag känner ett sug efter att chatta med. Idag insåg jag hur stor del Joakim har i mitt liv. Ingenting är kul utan honom, ingenting alls. Speciellt inte när man är hemma, själv. Jag har ju många vänner såklart, men de flesta bor utanför Uddevalla tyvärr, eller så har de inte tid att träffas. Och de som man väl kan träffa känner jag inte riktifgt den starka vänskapen med, så att jag vill umgås med dom. Allt känns mer eller mindre meningslöst just nu. Började nätt och jämt gråta förut när jag och Jocke sa hejdå, och sa att vi skulle höras imorgon förmodligen, efter jobbet. Liksom, efter jobbet är vid halv tio, det är ju jätte långt kvar. Hur ska jag klara mig tills då? Vad ska jag göra, vem ska jag prata med? Ska jag gå och lägga mig för att tiden ska gå, eller ska jag bara sitta här och se dum ut? Äsch jag vet inte. Jag kanske bara är extra känslig idag eller något? Känns som bloggen blir helt virrig btw, så vet inte om ni kommer få ut någon vettig tanke ur den. Men läs på om ni pallar.

För att byta ämne sådär för en liten stund så kan jag ju berätta om min dag som vart så intressant, not. Gick upp imorse och tog bussen ner till körskolan, där jag utförde min fjärde körlektion. Lika kul som vanligt, såklart, men mångamånga fel blev det. Men det är ju felen man lär sig efter, right? Det gick väl hur som helst okej iallafall. Jag drog mig sedan hemåt, pratade lite i telefonen och nördade mig med minispel ett ganska bra tag. Sedan kom Joakim hem, lyckligtvis nog, och sedan dess har vi bara spelat dota. Dock har ju alla games gått skitdåligt, förutom det sista såklart, som förstördes för att Joakim var tvungen att gå. Min vanliga tur. Så eftersom han nu gått så har jag inte ett skit att göra, därav att jag bloggar självfallet.

Vad mer kan man skriva egentligen? Jag saknar Joakim, så fruktansvärt mycket, och den senaste tiden har jag verkligen börjat inse hur mycket jag älskar honom. Det är en underbar känsla måste jag erkänna, att känna så. Men så fort jag kommer att tänka på honom, så följer ju de dåliga tankarna med numera. Vill tacka alla er som svarade på min fråga i det senaste inlägget. Det har bevisat för mig att det jag känner är rätt, då det är många som svarat och ingen som tyckt någonting annat än det jag tycker. Ni har vart mycket till hjälp, för mig iallafall. Dock så tror jag inte Joakim är villig att offra henne ändå, så jag får väl leva med det (...)?

Nu blev jag ledsen, så nu vill jag inte blogga mer, hejdå.