Pixeldust

Idag åkte jag ännu en gång hem från Joakim. Det kändes jobbigare än vanligt idag. För det första för att vi tjafsat rätt mycket denna gånge, för det andra för att han för en gång skull inte stog och väntade utanför bussen tills den åkte, och för det tredje, jag inser varje gång mer och mer hur mycket jag älskar honom. Jag brukar inte få tårar i ögonen eller gråta när vi säger hejdå oftast, eftersom jag vet att det inte tar så lång tid tills vi ses igen. Så jag fick försöka tänka för mig själv "Vi ses om 1½ vecka igen." Så jag åkte iallafall hem, med Swebusexpress i fyra timmar. Det regnade hela vägen, vilket enligt mig är väldigt mysigt. Sitta och lyssna på MP3n och titta ut genom det regniga fönstret när olika landskap flyger förbi, underbart. Sedan att jag fick sitta sjläv hela vägen var ju givetvis ett stort plus det med. När jag väl anlände till Uddevalla så möttes jag upp av Christian, som var så vänlig att skjutsa mig hem. Ett stort tack till honom, som alltid, då det är extremt jobbigt att kånka på väskorna på stadsbussarna.

Väl hemma så gjorde jag väl inte så mycket, eftersom de flesta var i skolan. Jag satt och kollade på diverse serier som Heroes och Andra Avenyn. Senare under dagen, runt klockan 16, så tänkte jag att det kanske var dags att fixa till sig lite, eftersom det skulle vara personalmöte kl 19 på ICA. Men just som jag ska börja kleta upp allt spackel i ansiktet så ringer Johanna, en medarbetare på jobbet. Hon säger att mötet hade blivit flyttat till kl 14, vilket var två timmar tidigare. Dock hade nästan ingen vetat om detta, så hon sa mest att det inte var någon ide för mig att ränna iväg dit och att det inte sas så himla mycket viktigt på mötet. Det som dock sas var att Andreas hade slutat, att två (eller det kanske var tre?) stycken nya som skulle börja, och att vi som redan jobbade där smått skulle få lära upp dom. Ska bli kul, så länge dom är trevliga. Den bästa nyheten efter mötet var ju dock att arbetstiderna skulle ändras nu när Andreas slutat. Johanna hade tom vart så snäll och nämnt att jag ville byta helg, så jag jobbade jämna veckor istället för ojämna, då det är just de helgerna som min älskling är ensam hemma. Så detta skulle nu fixas, och dom skulle även ge mig lite extra tider just på de jämna veckorna som jag nu ska börja jobba. Det känns bra, riktigt bra tillochmed. Men sedan, ca 2 timmar senare, efter att Johanna ringt, så ringer min chef, Jeanette. Hon frågar mig om jag kan jobba extra nästa vecka på helgen. Detta är ingen rolig fråga för mig, då jag redan hade eventuellt två planer redan. Jag sa att jag verkligen inte hade någon aning och att jag ville tänka på saken, så hon skulle ringa upp efter två timmar. Så vi la på, efter att hon lagt in lite elaka pikar och kommentarer som skulle få mig att få dåligt samvete om jag sedan tackade nej. Så jag satt här hemma i 1½ timma, och hade ingen som helst aning om vad jag skulle svara. Jag kände inte att jag ville strunta i att åka till Joakim, då det känns tufft mellan oss, enligt mig. Jag ville inte heller missa Elins födelsedag. Jag tänker på henne varje dag nu för tiden, och jag känner verkligen att det börjar bli jobbigt att inte kunna träffa henne. Så fängslad som jag var och kände mig, så sjönk mitt humör allt mer för varje minut som gick. Men till slut så började tiden rinna ut, och jag hade inget val än att säga ja till min chef då jag inte visste hur jag skulle lösa mina andra planer. Så nu ska jag tyvärr jobba två jävla helger i rad. But hey, it's money.

Dagens händelser var dock både bra och dåliga, som vanligt. Men de dåliga tog tyvärr över denna gången, och dagen har i stort sett vart skittråkig och jobbig enligt mig. Att jag och mamma bråkade ännu en gång om att Jocke inte får komma hit var ju också en stor faktor, om jag inte skrev det innan. Vi kom dock äntligen överrens om att han skulle få komma, i slutet av november dock. Men jag vet inte om den överrenskommelsen gäller längre, då vi bråkade ännu mer efter det. Kastade bl a ur mig "Du är verkligen världens bästa mamma, men ibland är du fan världens sämsta också." Så började jag gråta och gick därifrån. Tror ni det sved att höra en sådan sak från sin egna dotter? Jag hoppas faktiskt det, för det är inte rättvist att jag inte får träffa min egna pojkvän i mitt egna hem. Det är ju inte direkt så att detta har någonting med religioner att göra, eller en fel sorts kille för mig osv. Utan det handlar helt enkelt om ingenting, att min mamma och hennes sambo inte orkar. Men ska jag då orka betala hyra varje månad, ska jag orka bränna ut DVD filmer åt dom när dom vill ha någonting? Känns inte som jag får någonting tillbaka, alls.

Ibland blir jag bara så less på livet, på allting som har med det att göra, och att ingenting är problemfritt. Men nu ska jag dock ta mig i kragen och lägga mig i sängen för att läsa teori. Har insett att jag ligger rätt så efter med det, så kan lika gärna vara lite duktig nu när jag inte har något bättre för mig. Tack för visat intresse.