Negativ inställning, jatack
Jag vill ha ett fritidskort. Ett fritidskort så jag kan åka till Elin, så vi kan spendera all dötid tillsammans. Tänk så mycket mer roligt det hade vart? Än att sitta här hemma och bara göra meningslösa saker. Saknar Elin så fruktansvärt, förstår inte hur jag klarat mig utan henne så länge.
Idag känner jag mig förövrigt ledsen och arg. Joakim tog ju hem en kompis igår, som skulle sova hos honom. Jag och han brukar ju alltid prata i telefon innan vi går och lägger oss, så han sa att han skulle ringa mig om han kunde och hann. Detta sa han vid 22-23 tiden, så det var enligt mig mer eller mindre självklart att han skulle hinna, kunna också för den delen. Men sedan somnade jag, utan något samtal med honom, men tänkte att han ringer väl senare eftersom jag la mig så tidigt. Men sedan när jag vaknar på morgonen så inser jag att jag aldrig fick något samtal under natten, och jag läser ett sms som jag fick av honom halv fyra inatt, då han gick och lade sig och skrev godnatt. Jag undrar bara, hur kan man inte ha tid att ringa sin flickvän ens fem minuter på alla de timmarna? Alltså, försvinner man så lätt ur tankarna på ens pojkvän när han är med en polare? Jag vet att det är en så löjlig grej, men jag känner mig så jävla bortglömd och dissad på något sätt. Han vet redan att jag alltid vill han ringer, oavsett om jag sover eller inte, eftersom jag sagt det tusen gånger förr. Och ändå fick jag inget samtal (...). Jag mer eller mindra bönade och bad om att vi skulle prata igår, över sms, om han nu förstog det. Skitsamma om han fattade iofs, han borde ringt ändå. Han sa också att han skulle säga till sin kompis att han skulle iväg vid 13-14 tiden, så hans kompis skulle gå och så att han kunde prata med mig innan jag skulle iväg senare idag. Men det antar jag att han inte heller kommer göra, eller? Så meningslöst att man ska bli ledsen över en sådan här sak, men det var en sådan liten gest som krävdes från hans sida, så jag helt enkelt bara inte förstår, varför?
Ja, sitter mest och väntar på att tiden ska gå nu, ska ju som sagt jobba vid halv fyra. Jag hatar verkligen mitt jobb, det finns nog ingenting som jag avskyr mer i mitt liv nu för tiden. Det är inte jobbet som är jobbigt, det är mina arbetskamrater. Alla tror att dom är så jävla bäst, att dom bestämmer över mig bara för jag jobbat där minst tid, även om dom inte har högre position än mig. Min chef behandlar mig orättvist jämfört med alla andra, och alla är så jävla lata, och trots att det är jag som får göra allt skitjobb på det där stället, så är det ändå jag som får skit, för allt. Pallar inte med det stället, jag vill bara därifrån så fort som möjligt. Ska försöka orka skriva ett nytt CV i helgen, mellan allt jobbjobbjobb. Det som är lite "bra" med mitt jobb är att jag jobbar så sällan, DOCK på just de två helgerna i månaden som jag INTE vill jobba. Kunde dom typ valt en bättre tid, nej. Just de två helgerna som jag jobbar i månaden, är de två helgerna som Jocke är ensam hemma, alltid. Men självklart så fick jag inte den turen. Blablabla, jag vet man ska inte klaga när man väl har ett jobb. Men just nu känns det som jag hellre är arbetslös än att vantrivas på ett jobb.
Nu orkar jag inte skriva mer tror jag, tillräckligt negativ blogg som det är, hejdå.
(Okej, nu känner man sig ju lagom dum när han ringer 2 minuter efter att man publicerat inlägget. Men jag låter det vara kvar, det är trots allt en blogg, och där ska allt stå med, även om det kanske inte var så bra ändå. Men han hörde av sig iallafall, så ni vet, tack gode gud!)
Idag känner jag mig förövrigt ledsen och arg. Joakim tog ju hem en kompis igår, som skulle sova hos honom. Jag och han brukar ju alltid prata i telefon innan vi går och lägger oss, så han sa att han skulle ringa mig om han kunde och hann. Detta sa han vid 22-23 tiden, så det var enligt mig mer eller mindre självklart att han skulle hinna, kunna också för den delen. Men sedan somnade jag, utan något samtal med honom, men tänkte att han ringer väl senare eftersom jag la mig så tidigt. Men sedan när jag vaknar på morgonen så inser jag att jag aldrig fick något samtal under natten, och jag läser ett sms som jag fick av honom halv fyra inatt, då han gick och lade sig och skrev godnatt. Jag undrar bara, hur kan man inte ha tid att ringa sin flickvän ens fem minuter på alla de timmarna? Alltså, försvinner man så lätt ur tankarna på ens pojkvän när han är med en polare? Jag vet att det är en så löjlig grej, men jag känner mig så jävla bortglömd och dissad på något sätt. Han vet redan att jag alltid vill han ringer, oavsett om jag sover eller inte, eftersom jag sagt det tusen gånger förr. Och ändå fick jag inget samtal (...). Jag mer eller mindra bönade och bad om att vi skulle prata igår, över sms, om han nu förstog det. Skitsamma om han fattade iofs, han borde ringt ändå. Han sa också att han skulle säga till sin kompis att han skulle iväg vid 13-14 tiden, så hans kompis skulle gå och så att han kunde prata med mig innan jag skulle iväg senare idag. Men det antar jag att han inte heller kommer göra, eller? Så meningslöst att man ska bli ledsen över en sådan här sak, men det var en sådan liten gest som krävdes från hans sida, så jag helt enkelt bara inte förstår, varför?
Ja, sitter mest och väntar på att tiden ska gå nu, ska ju som sagt jobba vid halv fyra. Jag hatar verkligen mitt jobb, det finns nog ingenting som jag avskyr mer i mitt liv nu för tiden. Det är inte jobbet som är jobbigt, det är mina arbetskamrater. Alla tror att dom är så jävla bäst, att dom bestämmer över mig bara för jag jobbat där minst tid, även om dom inte har högre position än mig. Min chef behandlar mig orättvist jämfört med alla andra, och alla är så jävla lata, och trots att det är jag som får göra allt skitjobb på det där stället, så är det ändå jag som får skit, för allt. Pallar inte med det stället, jag vill bara därifrån så fort som möjligt. Ska försöka orka skriva ett nytt CV i helgen, mellan allt jobbjobbjobb. Det som är lite "bra" med mitt jobb är att jag jobbar så sällan, DOCK på just de två helgerna i månaden som jag INTE vill jobba. Kunde dom typ valt en bättre tid, nej. Just de två helgerna som jag jobbar i månaden, är de två helgerna som Jocke är ensam hemma, alltid. Men självklart så fick jag inte den turen. Blablabla, jag vet man ska inte klaga när man väl har ett jobb. Men just nu känns det som jag hellre är arbetslös än att vantrivas på ett jobb.
Nu orkar jag inte skriva mer tror jag, tillräckligt negativ blogg som det är, hejdå.
(Okej, nu känner man sig ju lagom dum när han ringer 2 minuter efter att man publicerat inlägget. Men jag låter det vara kvar, det är trots allt en blogg, och där ska allt stå med, även om det kanske inte var så bra ändå. Men han hörde av sig iallafall, så ni vet, tack gode gud!)
Kommentarer
Postat av: Elin Lythia
Jag känner igen mig i så mycket du skriver så att det är sjukt. Du måste vara någon form av tvillingsjäl. Hur skulle vi annars kunna känna så mycket saknad och vänskapskärlek, trots den långa tid som går mellan vi träffas? Fatta att vi har känt varandra i över 10 år!
<3
Trackback
