Pixeldust

Tyvärr är inte den känslan under min Zombie period alls lika mysig. Det är mer raka motsatsen. Jag kan inte ens skriva allt jag tänkte och funderade över då, inte berätta det för någon, inte ens blogga om det. Men oavsett vad så försvann den perioden, den känslan som hängde över mig var som bortblåst efter en rad händelser, och äntligen var det över! Jag hade lyckats, jag var hel igen.

Detta året har vart ett ganska ovanligt händelserikt år för min del. I februari tog det slut med mitt ex Joakim, som jag hade vart tillsammans med i 9 månader just då. Det var en tuff period, han var min "The One" och det var svårt att acceptera att det tog slut. Dock måste jag erkänna att jag grät förvånandsvärt lite under den perioden. Jag vet inte varför, för det handlade ju verkligen inte om svagare känslor eller så. Nåt var det iallafall.

I Mars så började jag av någon anledning äta väldigt mycket godis, och jag skjöt upp i vikt. Men efter ett besök hos ungdomsmottagningen där jag blev nekad recept till P-piller pga min vikt fick igång mig. Jag började banta i samma stund som jag klev ut ur ungdomsmottagningen, och jag gick ner 12 KG. Detta är en stor grej för mig. Så länge som jag kämpat och försökt, men som alltid slutat med misslyckanden. Jag hade nog inte kunnat göra om det nu, för har försökt börja om tusen gånger om känns det som. 3-4 månader tog detta, bravo mig!

I början av sommaren hände det inte så mycket, inte vad jag minns iallafall. Jag satt mest inne och pratade i Skype med mina nya internetvänner Mackan, Fredde och Pet. Vi spelade och pratade väl mer eller mindre dygnet runt. Eller iallafall jag och Marcus.

I slutet av Juni träffade jag en kille, Johan. Jag var lycklig och helt överförälskad i den här killen. Inte nog med att det inte var distans, det var tom min granne! Jag blev även styvmor tills hans två söner, men ärligt talat så hade jag inget emot det. Det var mer mysigt. Åkte och badade, lagade mat och sånt vardagligt. Jag levde mig in i rollen och tom barnen verkade tycka om mig! Men allt detta fick ett snabbt slut, då han lurade mig på ett sätt jag inte ens vill skriva om. Jag hatar honom, och jag råder honom skarpt att hålla sig ifrån mitt hem om han inte vill ligga ner på marken och skrika av smärta efter jag knäat honom. Jag kommer aldrig kunna förstå mig på hur en människa som han tänker, aldrig någonsin.

I början av Juli så åkte jag till Spanien med mina internetvänner som jag nämnde innan. Det var en intressant resa, faktiskt. Vet inte riktigt vad jag ska säga om den heller. De var bara fett wierd allting.

Efter min utlands resa blev det kaos hemma, och det gick inte en sekund utan att någon skrek eller bråkade hemma, så jag höll mig mest nere i Malmö hos Marcus, och åkte hem och arbetade när det var dags för det. Men till slut la sig även det stora familjebråket och jag kunde börja bo hemma igen som vanligt.

Tiden gick och jag blev strax arbetslös efter en misslyckad sommar. Jag vet inte vad jag gjorde under denna perioden då jag var arbetslös, jag minns inget. Men gjorde väl antagligen ingenting eftersom jag inte minns något, haha.

Sedan i slutet av september fick jag jobb, eller rättare sagt en provasntällning på ICA Spara. I samma veva började jag även umgås med Emma mer, vilket resulterade i att vi kom ännu närmare varann, och nu är sjukt nära vänner. Detta glädjer mig sjukt mycket. Förmodligen är detta årets höjdpunkt.

Jag träffade även David. En kille som jag senare föll för, som jag offrade allt för. Jag fick ett erbjudande av min kompis Maggan om att hyra hennes lägenhet en månad, och betala halva hyran. Jag gick med på erbjudandet och jag bodde där med David ett ganska bra tag. Det gör ont att tänka på denna tiden, så tänker helt enkelt hoppa över att skriva om den alls.

Nu är det 29 oktober, snart november. Jag bor hemma igen, hemma hos familjen och gör absolut ingenting. Det känns som en berg och dalbana hela tiden. Jag vet att jag skrivit det förr, men ena stunden så har jag världens bästa humör, och senare samma dag så står jag i mitt rum ensam och gråter av någonting jag inte ens vet om själv.

Jag önskar jag kunde skriva exakt hur jag mår, exakt hur jag känner mig dag ut och dag in. Men ni skulle inte förstå. Ni skulle inte förstå hur den känslan känns som förföljer mig överallt. Ni skulle inte förstå er på alla mina tusen hemska tankar jag tänker hela tiden. Ni skulle inte förstå, ni skulle dömma mig. Ni skulle säga att jag skulle sluta tänka så, att allting kommer bli bra. Att jag ska ge det tid. Men FUCK tid, jag vill inte ha någon jävla tid.

Det finns bara en enda sak jag vill, och det kan jag inte få. Och om jag inte får det, så kommer jag istället sträva efter något annat. Jag vet att många av er inte hade tyckt om det om ni vetat exakt vad jag menar med allt jag skriver,

Detta är mitt liv, och jag gör vad jag vill med det.

Jävla skit, jag vet varken ut eller in! Och så fort jag är ensam mer än 30 minuter så gräver jag ner mig som en struts med huvudet i sanden.

Jag skojar inte när jag säger att jag verkligen gräver ner mig. För känslan som jag får när jag är ensam är fan hemsk. Alltid samma känsla. Man känner sig ensam, övergiven, deprimerad. Det är som om hjärnan kopplas på igen och du blir överväldigad av problem som måste kluras ut lösningar på. Det blir kortslutning, och så fort jag upplever det så gör jag allt för att få bort det igen. jag letar desperat efter något att fokusera mina tankar på. Spelar inte så stor roll vad.

Ibland finner jag mig själv tom tänkandes: -"Fokusera på den tavlan och fundera över den." Det är ju fan patetiskt, faktiskt.

Det är så illa allting. Jag VET vad som är fel, jag vet vad jag behöver göra, säga och sånt för att jag ska må bra igen, i slutänden. Men jag klarar det inte nu. För just nu är jag redan i skiten, och om jag gör det jag borde så hamnar jag ännu mer i skiten. Och den skiten orkar jag inte med, haha. :)

Nej men skämt och sido. Just nu står jag still, och ignorerar varenda känsla i min kropp så gott det går. Det största problemet är väl mina "Känslovågor" som jag kallar dom. Då mina murar rasar ner totalt för någon minut. Och under den tiden hinner jag skicka massa sms jag inte borde skicka. Vet inte om ni fattar, låter skumt jag vet. Vet inte om någon annan som får sådana där vågor sköljda över en, då man blir hur känslosam på alla möjliga sätt. Haha, löjligt.

Men nu orkar jag inte blogga. Har inget positivt att skriva ändå. Sug allihopa, och dra sedan åt helvete eller nåt.

Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig längre riktigt, eller hur jag mår. Hur borde jag må, och hur mår jag? Jag kan faktiskt inte svara på detta själv ens, och jag är den som borde veta.

Jag har inte sovit en enda bra natt sedan jag kom hem. Jag ligger och oroar mig över saker hela nätterna, som bara slutar med att jag ligger och vrider och vänder på mig, får ont i ryggen och bröstkorgen. Det är inte skönt att sova så alls. Är väl kanske därför jag är så seg iofs, har ju trots allt vart så några nätter nu i rad.

Jag vet inte vad jag ska göra om dagarna heller riktigt. Jag kan inte sitta själv, som jag gör nu. För det är då alla tankar och funderingar kommer tillbaka. Och det slutar alltid med att jag startar den där låten. Den där jävla låten som från början var den bästa som fanns, som fick mig att flina fult och känna dom mest underbara känslorna. Nu är det som den har vänts emot mig. Visar den mörka delen av skogen ungefär. Visar hur hemskt livet kan vara och skrämmer vettet ur mig.

I början grät jag av lycka av denna låten, nu gråter jag bara av ren sorg. Jävla låt säger jag bara. Och ändå kan jag inte låa bli att fortfarande känna speciellt för den låten. Hmmf..

Jag har väl egentligen inte så mycket att skriva. Eller så är det kanske det jag har, bara det att jag har svårt att släppa ut allt? Jag vet inte, jag vet inte som vanligt. Men nu ska jag.. jag vet inte vad jag ska. Sminka om mig kanske. för snart börjar det väl drösa in folk här som vanligt. Och dags för min frukost med, omelett!!