"Up and down."
Ena stunden kokar jag av ilska och tänker -"Aldrig mer!" Nästa sitter jag där och tänker -"Jag kan inte ignorera mina känslor hur som helst."
Jävla skit, jag vet varken ut eller in! Och så fort jag är ensam mer än 30 minuter så gräver jag ner mig som en struts med huvudet i sanden.
Jag skojar inte när jag säger att jag verkligen gräver ner mig. För känslan som jag får när jag är ensam är fan hemsk. Alltid samma känsla. Man känner sig ensam, övergiven, deprimerad. Det är som om hjärnan kopplas på igen och du blir överväldigad av problem som måste kluras ut lösningar på. Det blir kortslutning, och så fort jag upplever det så gör jag allt för att få bort det igen. jag letar desperat efter något att fokusera mina tankar på. Spelar inte så stor roll vad.
Ibland finner jag mig själv tom tänkandes: -"Fokusera på den tavlan och fundera över den." Det är ju fan patetiskt, faktiskt.
Det är så illa allting. Jag VET vad som är fel, jag vet vad jag behöver göra, säga och sånt för att jag ska må bra igen, i slutänden. Men jag klarar det inte nu. För just nu är jag redan i skiten, och om jag gör det jag borde så hamnar jag ännu mer i skiten. Och den skiten orkar jag inte med, haha. :)
Nej men skämt och sido. Just nu står jag still, och ignorerar varenda känsla i min kropp så gott det går. Det största problemet är väl mina "Känslovågor" som jag kallar dom. Då mina murar rasar ner totalt för någon minut. Och under den tiden hinner jag skicka massa sms jag inte borde skicka. Vet inte om ni fattar, låter skumt jag vet. Vet inte om någon annan som får sådana där vågor sköljda över en, då man blir hur känslosam på alla möjliga sätt. Haha, löjligt.
Men nu orkar jag inte blogga. Har inget positivt att skriva ändå. Sug allihopa, och dra sedan åt helvete eller nåt.
Jävla skit, jag vet varken ut eller in! Och så fort jag är ensam mer än 30 minuter så gräver jag ner mig som en struts med huvudet i sanden.
Jag skojar inte när jag säger att jag verkligen gräver ner mig. För känslan som jag får när jag är ensam är fan hemsk. Alltid samma känsla. Man känner sig ensam, övergiven, deprimerad. Det är som om hjärnan kopplas på igen och du blir överväldigad av problem som måste kluras ut lösningar på. Det blir kortslutning, och så fort jag upplever det så gör jag allt för att få bort det igen. jag letar desperat efter något att fokusera mina tankar på. Spelar inte så stor roll vad.
Ibland finner jag mig själv tom tänkandes: -"Fokusera på den tavlan och fundera över den." Det är ju fan patetiskt, faktiskt.
Det är så illa allting. Jag VET vad som är fel, jag vet vad jag behöver göra, säga och sånt för att jag ska må bra igen, i slutänden. Men jag klarar det inte nu. För just nu är jag redan i skiten, och om jag gör det jag borde så hamnar jag ännu mer i skiten. Och den skiten orkar jag inte med, haha. :)
Nej men skämt och sido. Just nu står jag still, och ignorerar varenda känsla i min kropp så gott det går. Det största problemet är väl mina "Känslovågor" som jag kallar dom. Då mina murar rasar ner totalt för någon minut. Och under den tiden hinner jag skicka massa sms jag inte borde skicka. Vet inte om ni fattar, låter skumt jag vet. Vet inte om någon annan som får sådana där vågor sköljda över en, då man blir hur känslosam på alla möjliga sätt. Haha, löjligt.
Men nu orkar jag inte blogga. Har inget positivt att skriva ändå. Sug allihopa, och dra sedan åt helvete eller nåt.
Kommentarer
Postat av: nilla
(L)(L)(L) ♥ ♥ ♥
Trackback
