Pixeldust

Idag var nog en av de mest roliga dagarna på mitt jobb. Vi hade en ny kille där idag, Erik heter han. Jag har sett han många gånger förr, och antar att han är ett år yngre än mig. Hur som helst så fick jag idag uppgiften att lära honom kassan osv, eftersom det var hans första dag. Jag minns min första dag, vilket enligt mig var en total katastrof, så jag försökte ta det lugnt med honom. Dock så blev det ju ändå tusen gånger jag var tvungen att berätta för honom, och jag vet att han inte kommer minnas allt, för duuh, han är ju bara människa liksom. Men när man repeterat allting några gånger så sätter det sig. Men han var duktig iallafall, stolt över min lilla lärling! Det som är så kul när man börjar arbeta i en affär är att man fattar inte hur man ska kunna lära sig alla koder till grönsakerna, brödet osv. Men människan har en otrolig hjärna ändå, och till slut så kan man allting utantill. Man lär sig att banan är kod 410, att purjulök är kod 573 och svenska äpplen 619. Haha, lite information om mitt jobb där, men det får ni stå ut med. Förövrigt så har jag börjat trivas på mitt jobb igen. Det var ju ett tag som jag tom satt och grät hemma innan jag skulle till jobbet, eftersom jag inte kände mig välkommen eller omtyckt av min chef. Dock försvann det i måndags, när Johanna ringde och berättade om mötet dom haft, och att dom tyckte jag var jätte duktig osv. Så det har kännts kul att jobba tillochmed, ja eller hur låter det konstigt!? Men sedan idag, så arbetade jag med Maggan, och då fick jag reda på en sak, en sak som jag inte alls tycker om tyvärr. När Johanna ringde i måndags så sa hon till mig att en av de anställda hade slutat, Andreas. Men idag fick jag reda på att det inte alls var så. Egentligen var det så att han hade fått spraken. Och gissa varför? Jo, för att han hade sagt att han inte ville jobba nästa helg, eftersom chefen hade bett han jobba helgen innan istället, då han egentligen skulle vara ledig. Sedan när han hade gått till ICA och pratat med henne så hade dom börjat bråka, och han hade fått sparken. Så nu förlorade vi killen som gör allt, han som beställer, hjälper till, är rolig och alltid ställer upp. Får väl se hur detta kommer gå. Känns inte alls lika tryggt nu iallafall som det gjort nu sedan i måndags, eftersom en orsak till att jag kände mig osäker på mitt jobb från första början var att jag inte trodde min chef tyckte om mig. Detta pga att jag känner att hon blir sur när jag säger att jag inte kan jobba. Så att säga nej när hon vill att jag ska hoppa in är inget jag vill ska hända snart, för jag behöver mitt jobb. Men jag antar att man blir sådan här på sitt första riktiga jobb. Man blir över nojig över allt, är rädd att man ska göra fel eller att man inte är omtyckt. Helgen kommer nog bli bra iallafall, för jag jobbar med Marika och Johanna, så inga klagomål! Dock vet jag inte vem jag jobbar med på måndag, menmen. Ska bli kul att träffa den andra nya som ska börja på ICA senare med, när nu det blir. Sandra heter hon iallafall!

Förövrigt så suger livet. Eller iallafall mitt kärleksliv. Jag och Joakim pratar inte just nu, för vi bråkade tidigare idag. Så lär väl inte höra något från honom förräns tidigast på måndag, eller söndag kväll efter jobbet. Vem vet. Jag tror inte han bryr sig ärligt talat. Jag tror inte ens att han tycker det är jobbigt att det är såhär. Dock är det inte det som stör mig. Det som stör mig är att allting ska vara så viktigt om han tycker något är fel, om han mår dåligt osv. Om jag tex gör någonting fel så blir det världens grej, eller om han mår kasst så ska jag ta hänsyn till det och hjälpa till att göra det bättre. Men är det tvärtom så bryr han sig inte, inte alls. Känns som han är en stor egoist numera. Kanske elakt sagt, men man kan ju inte hjälpa att man känner vissa saker tyvärr.

Nu tänkte jag dock skriva lite om den senaste filmen jag sett, nämligen The Shawshank Redemption. En otroligt bra film som jag rekomenderar starkt! Ruktigt bra och fängslande. Höhö, fängslande, lite lusitgt med tanke på att den handlar om en fånge i ett fängelse, haha. Jag vet att det verkligen låter som vilken film som helst, eller kanske tom som något dåligt försök till film efter serien Prison Break, but its not (dock är den ju gjord innan den serien, men änå). Det är verkligen en höjdare, och jag hoppas ni iallafall ser den någon gång i ert liv! Spillde tom en och en annan tår över den.
En annan film jag vill rekomendera är den som jag utsmyckar mitt msn namn med numera, nämligen trainspotting. En otroligt bra film som handlar om heroin missbrukare. Ewan McGrogor har huvudrollen, dock i hans yngre dagar. Hade aldrig kunnat tänka mig att han vart med i en sådan film. Men och andra sidan, vad vet jag och skådespelare och deras liv. Grymt bra film iallafall, lätt en av mina favoriter. Den gav mig en stor tankeställare, blandat med både bra och dåliga tankar. Se den, det är nog ett måste enligt mig. Dock tror jag inte alla riktigt kan uppskatta sådana filmer, då jag fårr riktigt stora klagomål av vissa på min msn lista om just denna filmen. Men kolla iallafall dom tio första minuterna av den, så får du se om du fastnar eller inte. För jag satt som superlim vid datorn när den rullade på i VLC: Hur som helst, varsågod, hoppas filmtipsen är uppskattade.

Lite kul att jag blivit en film människa. Nu väntar jag bara på att Chicago ska bli klar med, så jag har något att kolla på efter jobbet imorgon! Hejdå på er, hoppas ni sover gott inatt!

Idag åkte jag ännu en gång hem från Joakim. Det kändes jobbigare än vanligt idag. För det första för att vi tjafsat rätt mycket denna gånge, för det andra för att han för en gång skull inte stog och väntade utanför bussen tills den åkte, och för det tredje, jag inser varje gång mer och mer hur mycket jag älskar honom. Jag brukar inte få tårar i ögonen eller gråta när vi säger hejdå oftast, eftersom jag vet att det inte tar så lång tid tills vi ses igen. Så jag fick försöka tänka för mig själv "Vi ses om 1½ vecka igen." Så jag åkte iallafall hem, med Swebusexpress i fyra timmar. Det regnade hela vägen, vilket enligt mig är väldigt mysigt. Sitta och lyssna på MP3n och titta ut genom det regniga fönstret när olika landskap flyger förbi, underbart. Sedan att jag fick sitta sjläv hela vägen var ju givetvis ett stort plus det med. När jag väl anlände till Uddevalla så möttes jag upp av Christian, som var så vänlig att skjutsa mig hem. Ett stort tack till honom, som alltid, då det är extremt jobbigt att kånka på väskorna på stadsbussarna.

Väl hemma så gjorde jag väl inte så mycket, eftersom de flesta var i skolan. Jag satt och kollade på diverse serier som Heroes och Andra Avenyn. Senare under dagen, runt klockan 16, så tänkte jag att det kanske var dags att fixa till sig lite, eftersom det skulle vara personalmöte kl 19 på ICA. Men just som jag ska börja kleta upp allt spackel i ansiktet så ringer Johanna, en medarbetare på jobbet. Hon säger att mötet hade blivit flyttat till kl 14, vilket var två timmar tidigare. Dock hade nästan ingen vetat om detta, så hon sa mest att det inte var någon ide för mig att ränna iväg dit och att det inte sas så himla mycket viktigt på mötet. Det som dock sas var att Andreas hade slutat, att två (eller det kanske var tre?) stycken nya som skulle börja, och att vi som redan jobbade där smått skulle få lära upp dom. Ska bli kul, så länge dom är trevliga. Den bästa nyheten efter mötet var ju dock att arbetstiderna skulle ändras nu när Andreas slutat. Johanna hade tom vart så snäll och nämnt att jag ville byta helg, så jag jobbade jämna veckor istället för ojämna, då det är just de helgerna som min älskling är ensam hemma. Så detta skulle nu fixas, och dom skulle även ge mig lite extra tider just på de jämna veckorna som jag nu ska börja jobba. Det känns bra, riktigt bra tillochmed. Men sedan, ca 2 timmar senare, efter att Johanna ringt, så ringer min chef, Jeanette. Hon frågar mig om jag kan jobba extra nästa vecka på helgen. Detta är ingen rolig fråga för mig, då jag redan hade eventuellt två planer redan. Jag sa att jag verkligen inte hade någon aning och att jag ville tänka på saken, så hon skulle ringa upp efter två timmar. Så vi la på, efter att hon lagt in lite elaka pikar och kommentarer som skulle få mig att få dåligt samvete om jag sedan tackade nej. Så jag satt här hemma i 1½ timma, och hade ingen som helst aning om vad jag skulle svara. Jag kände inte att jag ville strunta i att åka till Joakim, då det känns tufft mellan oss, enligt mig. Jag ville inte heller missa Elins födelsedag. Jag tänker på henne varje dag nu för tiden, och jag känner verkligen att det börjar bli jobbigt att inte kunna träffa henne. Så fängslad som jag var och kände mig, så sjönk mitt humör allt mer för varje minut som gick. Men till slut så började tiden rinna ut, och jag hade inget val än att säga ja till min chef då jag inte visste hur jag skulle lösa mina andra planer. Så nu ska jag tyvärr jobba två jävla helger i rad. But hey, it's money.

Dagens händelser var dock både bra och dåliga, som vanligt. Men de dåliga tog tyvärr över denna gången, och dagen har i stort sett vart skittråkig och jobbig enligt mig. Att jag och mamma bråkade ännu en gång om att Jocke inte får komma hit var ju också en stor faktor, om jag inte skrev det innan. Vi kom dock äntligen överrens om att han skulle få komma, i slutet av november dock. Men jag vet inte om den överrenskommelsen gäller längre, då vi bråkade ännu mer efter det. Kastade bl a ur mig "Du är verkligen världens bästa mamma, men ibland är du fan världens sämsta också." Så började jag gråta och gick därifrån. Tror ni det sved att höra en sådan sak från sin egna dotter? Jag hoppas faktiskt det, för det är inte rättvist att jag inte får träffa min egna pojkvän i mitt egna hem. Det är ju inte direkt så att detta har någonting med religioner att göra, eller en fel sorts kille för mig osv. Utan det handlar helt enkelt om ingenting, att min mamma och hennes sambo inte orkar. Men ska jag då orka betala hyra varje månad, ska jag orka bränna ut DVD filmer åt dom när dom vill ha någonting? Känns inte som jag får någonting tillbaka, alls.

Ibland blir jag bara så less på livet, på allting som har med det att göra, och att ingenting är problemfritt. Men nu ska jag dock ta mig i kragen och lägga mig i sängen för att läsa teori. Har insett att jag ligger rätt så efter med det, så kan lika gärna vara lite duktig nu när jag inte har något bättre för mig. Tack för visat intresse.

Jag känner mig fett stolt över mitt arbete i helgen. Trots att jag var sjuk igår så arbetade jag ändå. Förstår dock inte hur jag orkade, eftersom jag kände mig yr och trodde nästan jag skulle svimma. Iofs så hade jag inte så mycket val, eftersom det förmodligen inte fanns någon som kunde hoppa in ifall jag hade valt att stanna hemma, vilket är något av det mest negativa på min arbetsplats. Men nu är det gjort iallafall, tack gode gud! Var även skönt att slippa jobba utan Jeanette i helgen, för jag gillar henne inte alls.

Idag ska jag förövrigt bara ta det lugnt, och försöka att bli så bra som möjligt tills imorgon. Imorgon är det nämligen körlektion 8:45 på morgonen, och sedan efter det så ska jag vara med Pernilla hela dagen, och sedan sova hos henne. Hoppas hon inte blir allt för rädd för att umgås med mig nu när jag är sjuk, för då kommer det bli lite jobbigt. Men det löser sig väl. Jag har även funderat på att avboka min körlektion imorgon, för att få sova ut lite extra. Men jag har verkligen ingen lust med det. Älskar trots allt att övningsköra, så vill helst inte slippa det. Ska ju ändå upp imorgon för att vara med Pernilla, så det är nog ändå lite onödigt att avboka körlektionen, eller? Jag vet inte, jag har iallafall fram tills klockan tre på mig idag att avboka den.

För er som inte vet vad det är för sjukdom jag har, så är det körtelfeber. Det är inte så många som får det, mest sådana som brukar ha problem med sina halsmandlar, vilket jag haft i hela mitt liv. Sjukdomen kallas även för Kissing disease, pga att den smittar genom saliv, dvs t ex kyssar. Det kan även smitta genom handskakningar tydligen, och liknande. Jag vet självklart inte hur jag blev smittad, men tror mest på att det börjat med lite ont i halsen och sedan bara blivit värre, för min del, eftersom min hals nu alltid vill bråka med mig. När man har körtelfeber så svullnar halsen upp, och det blir som en stor fet boll i halsen, oftast mer på andra sidan. Och för min del så är det på höger sida, vänster för er. Så fort man sväljer så känns det som någon drar med ett sandpapper nere i halsen, eller sticker en med en kniv. Det är fruktansvärt kan jag ju säga redan nu. Inte nog med det så blir man febrig, svettas och känner sig yr. Huvudvärken är ju dock också såklart värd att nämna. Fruktansvärt, och jag hoppas bara det försvinner så fort som möjligt. Det jag är mest rädd för är att Pernilla inte ska vilja umgås med mig, eller att Joakim inte vill att jag kommer. Hade vart så sjukt tråkigt om hela veckans planer som jag sett fram så mycket emot skulle förstöras. Saknar dom båda så fruktansvärt mycket!

Men vi får se hur veckan det löser sig. Förmodligen så kommer jag åka på min körlektion imorgon, för även det saknar jag som bara den. Önska mig lycka till på både lektionen och tillfriskningen. Hejdå mina kära läsare, tack för er ork att läsa min blogg, eller något sådant där gulligt, puttinuttigt och bara bra sagt. Hejdå.

Jag vill ha ett fritidskort. Ett fritidskort så jag kan åka till Elin, så vi kan spendera all dötid tillsammans. Tänk så mycket mer roligt det hade vart? Än att sitta här hemma och bara göra meningslösa saker. Saknar Elin så fruktansvärt, förstår inte hur jag klarat mig utan henne så länge.

Idag känner jag mig förövrigt ledsen och arg. Joakim tog ju hem en kompis igår, som skulle sova hos honom. Jag och han brukar ju alltid prata i telefon innan vi går och lägger oss, så han sa att han skulle ringa mig om han kunde och hann. Detta sa han vid 22-23 tiden, så det var enligt mig mer eller mindre självklart att han skulle hinna, kunna också för den delen. Men sedan somnade jag, utan något samtal med honom, men tänkte att han ringer väl senare eftersom jag la mig så tidigt. Men sedan när jag vaknar på morgonen så inser jag att jag aldrig fick något samtal under natten, och jag läser ett sms som jag fick av honom halv fyra inatt, då han gick och lade sig och skrev godnatt. Jag undrar bara, hur kan man inte ha tid att ringa sin flickvän ens fem minuter på alla de timmarna? Alltså, försvinner man så lätt ur tankarna på ens pojkvän när han är med en polare? Jag vet att det är en så löjlig grej, men jag känner mig så jävla bortglömd och dissad på något sätt. Han vet redan att jag alltid vill han ringer, oavsett om jag sover eller inte, eftersom jag sagt det tusen gånger förr. Och ändå fick jag inget samtal (...). Jag mer eller mindra bönade och bad om att vi skulle prata igår, över sms, om han nu förstog det. Skitsamma om han fattade iofs, han borde ringt ändå. Han sa också att han skulle säga till sin kompis att han skulle iväg vid 13-14 tiden, så hans kompis skulle gå och så att han kunde prata med mig innan jag skulle iväg senare idag. Men det antar jag att han inte heller kommer göra, eller? Så meningslöst att man ska bli ledsen över en sådan här sak, men det var en sådan liten gest som krävdes från hans sida, så jag helt enkelt bara inte förstår, varför?

Ja, sitter mest och väntar på att tiden ska gå nu, ska ju som sagt jobba vid halv fyra. Jag hatar verkligen mitt jobb, det finns nog ingenting som jag avskyr mer i mitt liv nu för tiden. Det är inte jobbet som är jobbigt, det är mina arbetskamrater. Alla tror att dom är så jävla bäst, att dom bestämmer över mig bara för jag jobbat där minst tid, även om dom inte har högre position än mig. Min chef behandlar mig orättvist jämfört med alla andra, och alla är så jävla lata, och trots att det är jag som får göra allt skitjobb på det där stället, så är det ändå jag som får skit, för allt. Pallar inte med det stället, jag vill bara därifrån så fort som möjligt. Ska försöka orka skriva ett nytt CV i helgen, mellan allt jobbjobbjobb. Det som är lite "bra" med mitt jobb är att jag jobbar så sällan, DOCK på just de två helgerna i månaden som jag INTE vill jobba. Kunde dom typ valt en bättre tid, nej. Just de två helgerna som jag jobbar i månaden, är de två helgerna som Jocke är ensam hemma, alltid. Men självklart så fick jag inte den turen. Blablabla, jag vet man ska inte klaga när man väl har ett jobb. Men just nu känns det som jag hellre är arbetslös än att vantrivas på ett jobb.

Nu orkar jag inte skriva mer tror jag, tillräckligt negativ blogg som det är, hejdå.

(Okej, nu känner man sig ju lagom dum när han ringer 2 minuter efter att man publicerat inlägget. Men jag låter det vara kvar, det är trots allt en blogg, och där ska allt stå med, även om det kanske inte var så bra ändå. Men han hörde av sig iallafall, så ni vet, tack gode gud!)

Just nu är Joakim med sin kompis, som ska sova över hos honom. Och jag, jag känner mig bara så fruktansvärt tom. Jag känner mig hur ledsen som helst när inte han är här. Jag har inte lust med någonting, och det finns inte en enda person på hela msn som jag känner ett sug efter att chatta med. Idag insåg jag hur stor del Joakim har i mitt liv. Ingenting är kul utan honom, ingenting alls. Speciellt inte när man är hemma, själv. Jag har ju många vänner såklart, men de flesta bor utanför Uddevalla tyvärr, eller så har de inte tid att träffas. Och de som man väl kan träffa känner jag inte riktifgt den starka vänskapen med, så att jag vill umgås med dom. Allt känns mer eller mindre meningslöst just nu. Började nätt och jämt gråta förut när jag och Jocke sa hejdå, och sa att vi skulle höras imorgon förmodligen, efter jobbet. Liksom, efter jobbet är vid halv tio, det är ju jätte långt kvar. Hur ska jag klara mig tills då? Vad ska jag göra, vem ska jag prata med? Ska jag gå och lägga mig för att tiden ska gå, eller ska jag bara sitta här och se dum ut? Äsch jag vet inte. Jag kanske bara är extra känslig idag eller något? Känns som bloggen blir helt virrig btw, så vet inte om ni kommer få ut någon vettig tanke ur den. Men läs på om ni pallar.

För att byta ämne sådär för en liten stund så kan jag ju berätta om min dag som vart så intressant, not. Gick upp imorse och tog bussen ner till körskolan, där jag utförde min fjärde körlektion. Lika kul som vanligt, såklart, men mångamånga fel blev det. Men det är ju felen man lär sig efter, right? Det gick väl hur som helst okej iallafall. Jag drog mig sedan hemåt, pratade lite i telefonen och nördade mig med minispel ett ganska bra tag. Sedan kom Joakim hem, lyckligtvis nog, och sedan dess har vi bara spelat dota. Dock har ju alla games gått skitdåligt, förutom det sista såklart, som förstördes för att Joakim var tvungen att gå. Min vanliga tur. Så eftersom han nu gått så har jag inte ett skit att göra, därav att jag bloggar självfallet.

Vad mer kan man skriva egentligen? Jag saknar Joakim, så fruktansvärt mycket, och den senaste tiden har jag verkligen börjat inse hur mycket jag älskar honom. Det är en underbar känsla måste jag erkänna, att känna så. Men så fort jag kommer att tänka på honom, så följer ju de dåliga tankarna med numera. Vill tacka alla er som svarade på min fråga i det senaste inlägget. Det har bevisat för mig att det jag känner är rätt, då det är många som svarat och ingen som tyckt någonting annat än det jag tycker. Ni har vart mycket till hjälp, för mig iallafall. Dock så tror jag inte Joakim är villig att offra henne ändå, så jag får väl leva med det (...)?

Nu blev jag ledsen, så nu vill jag inte blogga mer, hejdå.

En liten snabb fråga till mina läsare som jag funderat på ett tag nu:
Har man rätt att be sin partner sluta prata i telefon med en tjej/kille som man är svartsjuk på?

Skulle vara kul om man fick svar på denna frågan från er, eftersom ni ärligt talat är lite dåliga på att kommentera. Inget illa menat, men jag vill ha svar för fan! Btw, ni kan svara på msn om ni hellre vill det. Mwaha, tack för mig, hej.

Nu är jag hemma, efter att ha suttit på bussen i fyra timmar. Jag åkte 7:15 imorse, vilket alltid är lite småjobbigt när man måste gå upp klockan sex på morgonen. Men det är trots allt väldigt skönt att vara hemma redan vid 11:15. Det känns liksom som man har hela dagen kvar, vilket det inte alls känns som när man är hemma vid 14-15 tiden. Dock om man försöker föreställa sig att man var med Joakim imorse, så känns det väldigt konstigt. Det känns långt bort, och inte alls som att det var idag, utan snarare som igår.

Hur som helst så är jag ju hemma nu iallafall, och det är skönt, men såklart tråkigt och jobbigt med. Jag saknar Joakim jätte mycket. Vi klarade veckan galant, och även om jag trodde att vi skulle bråka igår (som jag skrev i mitt senaste inlägg), så gjorde vi inte det. Det är skönt att vi klarade oss igenom detta besöket utan större problem, för det visar att vi kan klara det. Jag älskar verkligen Joakim, trots alla problem vi haft. Och jag vill vara med honom, så länge det bara går!

På tal om kärlek och sådant så skrev jag ju lite om min svartsjuka i mitt tidigare inlägg. Jag har tänkt en del på det, och jag tror jag kommit fram till lite små saker iallafall. Min svartsjuka igår ledde ju tyvärr till att jag gjorde någonting jag inte borde göra, jag läste en konversationslogg på Joakims dator, fast jag visste att jag inte borde göra det. Men jag gjorde det iallafall. Kan ju inte direkt påstå över att jag blev glad över vad jag såg. Men jag har tänkt på just det här: Är det bara jag, eller har jag faktiskt rätt i att vara svartsjuk över vissa saker? Har jag tex rätt över att vara svartsjuk över att den här tjejen jag är svartsjuk över kallar Joakim för 'sötispojken', 'Du är bara för söt' (om och om igen)? Har jag rätt att vara svartsjuk över att dom vill prata i telefon med varandra innan någon av dom ska resa iväg någonstans? Joakim skriver till henne att han önskar han var hos henne så han kunde stötta henne. Visst, det är väl klart man vill stötta sina vänner. Men ska man behöva önska att man var hos dom för det? Det låter så himla löjligt allting jag skriver, det vet jag, men jag känner inte att det finns någon att snacka om det med, eller att få tips av. Den här tjejen ville också att Joakim skulle åka ner till henne (hon bor i Spanien), och hon erbjöd sig att betala halva biljetten. Han sa typ någonting om att han skulle spara pengar osv, men att han skulle sikta in sig på en annan resa först (Egyptien med familjen i december). Jag frågade honom om det och han sa att han inte hade tänkt åka dit utan mig. Men då tänker jag ju såklart såhär. Varför i hela friden skulle jag vilja åka ner till henne, för att han ska hälsa på henne? Och skulle det kännas bra för mig om jag vet att hon betalar halva hans biljett? Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka. Det är klart man får prata i telefinm umgås osv, det gör ju jag med mina kill kompisar med. Men jag pratar inte i telefon med dom, jag skyndar mig inte att göra saker bara för att hinna prata mer på msn med dom. Jag måste inte ens prata med mina närmsta vänner i telefon om dom ska resa någonstans. Läste hennes blogg med, och hon skrev någonting om att Joakim fick henne att känna den där känslan man får när man vaknar mitt i natten av att man fått ett sms där det står 'Jag saknar dig/Jag älskar dig', och det tolkar jag ju såklart, så fel det bara möjligtvis går! Jag förstår inte, tänker jag så fel? Är det så fel att jag är svartsjuk? Det finns så många som säger till mig att dom ser jag mår dåligt, att jag borde sluta försöka för att dom inte tror jag mår bättre av allt det här. Men grejen är den att jag mår så jävla underbart, så länge jag inte har något medvetande om att hon finns, om allt de dom skriver, säger i telefon osv. Men så fort hon ploppar upp i mina tankar så hamnar jag så långt ner så det finns inte. Det värsta är ju att det förmodligen inte finns någonting att göra åt det, för han kommer inte sluta göra någonting. Jag kommer helt enkelt inte ha något val än att leva med det, eller?

Det känns bara så fel att en annan tjej ska få kalla min pojkvän för söta saker, när det känns jobbigt för mig. För jag vet att om en kille hade skrivit så till mig, så hade jag reagerat. Hade vart snällt om ni kommenterade och skrev vad ni tyckte, vad ni tycker jag ska göra. Vad jag har rätt/fel att känna osv. Känns som jag behöver lite fler utomstående åsikter om det här.

Hoppas dock ni inte missförstår mig helt, jag skulle aldrig be honom avsluta vänskapen med henne. Men det finns vissa saker, som jag anser är att gå för långt över vänskap, att det finns vissa saker som man endast gör om man är tillsammans med någon eller är singel.

Hoppas ingen tog illa upp av inlägget (speciellt inte en viss person), för det var inte det som var meningen!

Jag kom till Helsingborg för några dagar sedan, alltså i torsdags kväll. Torsdagen spenderade vi med mys såklart, vilket man oftast gör när man ses första dagen när man har ett distansförhållande. Vi var även duktiga och gick bort till Hemköp, där vi köpte mat till det mer eller mindre tomma kylskåpet, och även massor med gott till fredagen. Jag kände redan nu att mitt besök skulle gå bra, och att vi skulle ha det bra tillsammans, med tanke på hur stora problem vi haft den senaste tiden.
Under denna natten, så vaknade vi båda två av en stor, verkligen stor, smäll. Det small så högt att jag hoppade till. Det ekade något så fruktansvärt, och jag blev jätte rädd. Hade det vart mitt på dagen så hade jag inte brytt mig alls lika mycket. Men att vakna mitt i natten av en stor smäll, och inte ha någon aning om vad det var, är ingenting jag rekomenderar. För övrigt så stog det ingenting i tidningen dagen efter, så vi vet ännu inte vad smällen berodde på.

På fredagen så åkte vi till Väla, ett körcentrum lite mindre än Torp, för er som bor i Uddevalla. Vi skulle leta upp lite nya kläder åt Joakim. Och inte nog med att vi hittade två par jeans efter första provningen, en perfekt tjocktröja och världens sötaste kalsonger till honom (som jag valde ut såklart), så hittade vi även en mössa. En mössa som han tappade bort för ca ett år sedan, som han saknat så mycket. Ja, det var en exakt kopia av den tydligen, så den var ju en ren självklarhet att vi skulle köpa. Nu har det ju dock blivit så att även jag blivit totalt kär i den mössan, och ska förmodligen köpa en likadan nu i eftermiddag. Det var nog trots allt tur att vi åkte till Väla, trots att jag verkligen inte hade någon lust eller ork på morgonen.
När vi kom hem så packade vi upp alla kläder, duschade och gjorde oss iordning. Vi skulle nämligen äta på resturang, då vi bestämde oss för att fira vår 6 månaders dag i förskott (eftersom den är på en söndag). Vi åt på Haket, en relativt billig resturang med god mat! Grattis på 6 månaders dagen älskling!
Efter vi ätit så drog vi oss hemåt och Challe kom över på besök. Vi var ensamna hemma, vilket vi även var på torsdagen, och skulle vara fram till söndagen. Vi åt massa godis, hällde i oss massor med dricka, såg på en tecknad film där de flesta superhjältar som finns fanns med, och vi lyssnade på Infected Mushroom. Denna kväll skrattade vi alla så mycket så vi höll på att dö, och vi fick nog alla ont både i magen och kinderna av all ansträngning. Jag minns inte ens när jag skrattade så mycket sist. Tackar för en härlig kväll!

På lördagen så hände nästan ingenting. Vi satt och degade i soffan allihopa och mer eller mindre kollade på när Joakim spelade Dota. Detta resluterade i att vi blev sugna på och lana, och helt spontant ringde ner för att beställa biljetter samma kväll för nightgib. Dagen rullar segt på, och vi gör väl inte så mycket mer än att vänta på att det ska bli dags för lanet. Sedan när det väl är dags så åker vi ner till gibbet, där det visar sig att dom ändrat tid för när man måste betala för sina bokade biljetter. Innan så har det alltid vart innan 21:00, men nu var det ändrat till 20:30, vilket såklart resluterade i att vi var fem minuter för sena. Irritationen skjöt såklart i höjden, men efter lite väntan så löste det sig, och även vi tre fick 3 datorer över natten. Men nu vet vi iallafall till nästa gång att vi ska vara där tidigare.
När klockan närmade sig fyra så kände både jag och Joakim oss väldigt trötta, så vi bestämde oss för att dra oss hemåt. Vi kände att det inte var någon ide att sitta där och tvinga sig själv spela, när man egentligen inte orkade. Så vi sa hejdå till Challe och började gå. Ute var det kallt, det regnade och blåste lite väl mycket. Men vi kom hem utan problem. Men, istället för att gå och lägga oss så satte vi på en film inne i vardagsrummet, mös ner oss i soffan, och kollade tills vi märkte att vi nog var lite för trötta för film. Så vi la oss och sov, och gud va jag sov gott denna natten!

Dock fick jag inte njuta av min underbara sömn, som jag så väldigt sällan får hemma hos Joakim. För vid elva tiden på morgonen så ringde Joakims mamma och sa att hon skulle vara hemma om 1½ timma, då hon hade valt ett tidigare tåg. Eftersom lägenheten såg ut som ett helvete i varje rum så var vi ju så illa tvungna att hoppa upp och börja städa hela lägenheten. Vilket kul sätt att börja dagen, eller hur? Inte nog med det så var även detta vår 6 månaders dag. Kändes så typiskt att vi just idag inte hade något speciellt att göra. Så denna dagen var vi bara hemma, åt hemmabakad pizza som hans mamma gjort, och såg på film. Vi gjorde även en liten trip till Hemköp på kvällen, då vårt godissug blev för stort. Måste säga att det känns väldigt konstigt att det bara gått 6 månader dock, för det känns verkligen som en evighet. Jag undrar varför?

Just nu så sitter jag här i Joakims rum, medans han är i skolan. Det är inte kul att bara vänta, men jag antar att jag inte har så mycket val. Senare så ska jag och Joakim försöka ta oss ner till stan, för jag vill köpa en mössa, en precis likadan som hans, fast kanske en annan färg? Men vi får se om vi hinner. Känns inte som jag vill sitta hemma hela tiden bara. Finns ju inte så mycket att göra liksom. Jag har redan kollat klart på alla Andra Avenyn avsnitt, spela är jag inte och på msn finns det ju ingen att prata med. Men jaja, får vänta på Joakim, och hoppas att tiden går fort.

Det värsta med att vara hemma och inte ha någonting att göra är att jag börjat tänka så mycket. Tänka på saker jag inte vill tänka på, som får allting att bli så himla dåligt. Som får mig att må så mycket sämre än vad jag behöver. Jag pratar såklart om svartsjuka. Jag känner verkligen att jag inte kan kontrollera den. Det är inte det att jag inte litar på Joakim, men jag litar inte på alla andra. Hur kontrollerar alla andra sina känslor? Jag har verkligen tänkt på det mycket. Hur klarar alla andra det så galant? Finns det något tips man kan få, om hur man ska tänka, vad man ska göra och inte göra? För min svartsjuka får mig att göra så dumma saker, säga saker jag inte menar och tänka saker jag inte ens vill tänka. Typ hjälp?

Plötsligt insåg jag, att jag och Joakim inte kan klara av ett enda besök, utan minst ett stort bråk.

Idag är det en underbar dag för min del. Allting som kommer ske idag är någonting jag längtar till och ser fram emot. Jag ska alldeles strax hoppa på bussen för att ta mig ner till stan, och sedan gå vidare mot körskolan, där jag ska ha min tredje körlektion. Det kommer bli så kul, jag är helt störtkär i att köra bil, speciellt med Mikael. Jag tycker verkligen synd om er som inte har körkort, för fan va kul det är, ni anar inte. Hur som helst. Efter körskolan ska jag utföra lite ärenden i stan, om jag kanske inte tom hinner det innan, men det visar sig senare. Jag kommer efter det dra mig hemåt för att mest bara sitta och vänta på att tiden ska gå. 13:45 går min buss nämligen från Torp till Helsingborg, så då gäller det att vara där i tid. På bussen ska jag sedan sitta på i sammanlagt 4 timmar. Man kan ju tycka att det är ganska mycket, men ärligt talat så tycker jag inte det själv. Då biljetten endast kostar 138 kronor, och det är direktbuss från Torp hela vägen ner så är det lätt värt pengarna. Om man jämför med priserna med Swebus, som jag åker med, jämfört med SJ, så är ju mina biljetter rena stölden. Visst, jag kanske hade sparat en timma med SJ, men det är både mer obekvämt att åka tåg, då det är många byten, plus att det kostar mer. Jag har alltid vart ett stort fan av att åka buss, och kommer nog alltid att vara det. Go Swebusexpress, dom äger!  Rekomenderar dom starkt.

För övrigt så har jag inte så mycket mer att skriva. Jag ringde Pernilla igår som ska komma hem till Uddevalla snart. Vi bestämde att vi skulle ses på tisdagen, och att hon ska övernatta här efter krogen på onsdag. Har saknat henne lite för mycket, och jag ser verkligen fram emot att hon ska komma hem. Kan ju även meddela att hon ändrat dialekt, helt och hållet faktiskt. Med jämna mellanrum så fick jag påminna mig själv vem det var jag pratade med, eftersom det inte alls lät som henne. Men det var ju hon såklart, och hon var lika underbar som alltid. Nu ska vi bara längta tills på tisdag med!

Det kan hända att jag uppdaterar bloggen senare, innan jag åker, men jag ger er inget löfte. Förmodligen så kommer jag komma hem, trött men ändå nöjd över att nyss ha vart på en körlektion, men inte orka göra något annat än att sitta och spela. Dock är ju ingen hemma, så det kanske inte är så kul att spela ändå. Men vi får se. Är ju trots allt tok kär i min blogg, så kan ju hända att jag inte kan hålla mig från att skriva i den, oavsett hur trött jag är. Men nu säger jag hejdå för nu, vi hörs.